Viktig symbolfråga ur ett brottsofferperspektiv

Brottsofferfrågor är ofta rättspolitiskt laddade och komplexa. Efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm 2017 aktualiserades frågan om Sverige lever upp till EU:s terrorismdirektiv om skydd av, stöd till och rättigheter för offer för terrorism. Tidigare har Brottsoffermyndigheten dragit av 1500 kronor på det belopp som fastställs vara skäligt och som ska ge brottsoffret kompensation för det brottsliga angreppet. Från och med 1 juli 2020 görs inget sådant avdrag. Karl Dahlstrand reflekterar här kring betydelsen av att avdraget har slopats.

Den här är en argumenterande text med syfte att påverka. De åsikter som uttrycks är författarens egna.

Att avdraget i brottsskadelagen tagits bort kan ses som ett svar på frågan om Sverige levde upp till EU:s terrorismdirektiv. Detta grundavdrag, eller ”självriskavdrag”, har funnits sedan brottsskadelagen tillkom 1978, och återkommande kritiserats av brottsoffer som får brottsskadeersättning.   

Lagändringen, som kan uppfattas vara en teknisk-administrativ förändring med begränsat ekonomiskt värde, har stort viktimologiskt symbolvärde: staten ställer sig nu på brottsoffrens sida. Brottsoffren ska inte längre rutinmässigt ”ifrågasättas” och få lägre ersättning än vad som fastställts vara skälig kompensation. Ett självriskavdrag motiveras i regel inom försäkringsbranschen med att avdraget ger ett incitament för försäkringstagare att ta hand om sin egendom eller säkerhet samtidigt som överutnyttjande av systemet motverkas.

Inom viktimologin brukar det talas om risken för sekundär viktimisering när brottsoffer möter samhällets rättsvårdande myndigheter. Att bli ifrågasatt, klandrad eller att inte bli tagen på allvar kan medföra att kränkningen som brottet medfört förstärks eller upprepas. Samtidigt måste rättssäkerheten värnas och alla brottsoffer motsvarar inte bilden av det ideala brottsoffret. De som utsatts för brott kan också ha varit involverade i kriminella handlingar. Ibland motsvarar varken offer eller gärningsperson våra föreställningar.

Det är samtidigt viktigt att ersättningssystemet är så enkelt, rättvist och konsekvent som möjligt. En rättspolitisk konsekvens kan vara att jämkningsmöjligheten, som brottsskadelagen har om brottsoffret genom sitt uppträdande i samband med brottet eller på annat sätt ökat skaderisken, nu framstår mer ingripande än tidigare. Den rättspolitiska frågan om det ideala brottsoffret ställs på sin spets och frågor om vem och hur denna bedömning görs uppmärksammas. Ideologiska föreställningar kan påverka praktiska bedömningar. Därför bör brottsofferfrågor debatteras återkommande. I en aktuell rättssociologisk uppsats från Lunds universitet ”Rätten som orättvis” analyseras kritiskt jämkning av brottsskadeersättning. Författarna efterlyser ökad reflektion kring de underliggande rättspolitiska resonemangen i ersättningssystemet och hur politiska vindar styr uppfattningar om brottsoffer. Vidare framhävs att rättvisa inte är synonymt med att alla ska behandlas lika i rättssystemet. Syftet med ersättningsystemet är inte en allomfattande rättvisa utan är att tillämpa en rättvisa där varje individ blir behandlad utifrån vad hen ”förtjänar”, konstaterar författarna.

Det pågår en utredning för att stärka brottsoffers rätt till brottsskadeersättning som presenterar sina förslag senast sommaren 2021. Min ambition är att återkomma till temat i kommande texter eftersom brottsofferfrågor berör flera intressanta och viktiga skärningspunkter mellan individ och stat från ett rättviseperspektiv med samhällsrelevans. 

Av Karl Dahlstrand, jur.kand., fil.dr. och universitetslektor i rättssociologi vid Lunds universitet.

Publicerad 12 nov 2020