EU-domstolen prövar frågan om var en insolvent privatperson ska anses ha sina huvudsakliga intressen

EU-domstolen prövar i en dom den 16 juli 2020 (mål C-253-19) om en domstol i Portugal ska kunna inleda ett insolvensförfarande beträffande två makar som var bosatta i Förenade Konungariket. Makarna ägde fast egendom. Alla skulder som makarna hade ådragit sig var hänförliga till transaktioner i Portugal.

OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

Två makar, som sedan år 2016 var bosatta i Förenade Konungariket och hade anställning där, hade vid en portugisisk domstol ansökt om att ett insolvensförfarande skulle inledas avseende dem. Domstolen förklarade sig sakna internationell behörighet att pröva ansökan. Domstolen motiverade detta med att makarna enligt artikel 3.1 i EU:s insolvensförordning hade sina huvudsakliga intressen i den stat där de hade hemvist, alltså i Förenade Konungariket. Det var därför, enligt domstolen i Portugal, domstolarna i Förenade Konungariket som var behöriga att inleda ett insolvensförfarande.

Makarna överklagade avgörandet och gjorde gällande att detta grundade sig på en felaktig tolkning av insolvensförordningen. Enligt deras uppfattning var platsen för deras huvudsakliga intressen inte hemvisten, i Förenade Konungariket, utan snarare i Portugal, där den enda fasta egendom som de ägde var belägen. I Portugal hade samtliga transaktioner genomförts och där hade samtliga avtal ingåtts som lett till att de blivit insolventa. Vidare fanns det inget samband mellan deras nuvarande hemvist och de omständigheter som gjorde att de kommit på obestånd. Alla transaktioner som lett till insolvensen hade ägt rum i Portugal. De yrkade därför att portugisisk domstol skulle förklara sig internationellt behörig.

Den portugisiska domstolen ville få klarhet i hur artikel 3.1 i insolvensförordningen ska tolkas. Närmare bestämt ville domstolen ha klarhet i vilka kriterier som kan kullkasta den presumtionsbestämmelse som gäller för enskilda som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare.

Den portugisiska domstolen påpekade att när det gäller sådana personer, bör det enligt skäl 30 i förordningen vara möjligt att bryta denna presumtion till exempel om huvuddelen av gäldenärens tillgångar finns utanför den medlemsstat där denne har sin hemvist.

Mot denna bakgrund beslutade Appellationsdomstolen i Guimarães, Portugal att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”Är, enligt [förordning 2015/848], domstolarna i en medlemsstat behöriga att inleda ett huvudinsolvensförfarande avseende en medborgare i den staten vars enda fasta egendom är belägen där, även om han eller hon har sin hemvist och sin familj och bedriver yrkesverksamhet som anställd i en annan medlemsstat?”  

RÄTTSLIG REGLERING

Den bestämmelse EU-domstolen hade att pröva lyder som följande:

”Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns har behörighet att inleda ett insolvensförfarande (nedan kallat huvudinsolvensförfarande). Platsen för de huvudsakliga intressena ska vara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen på ett sätt som kan fastställas av tredje man.

För bolag och andra juridiska personer ska sätet anses vara platsen för de huvudsakliga intressena, om inte annat visas. Den presumtionen gäller endast om sätet inte har flyttats till en annan medlemsstat inom en tremånadersperiod före ansökan om att ett insolvensförfarande ska inledas.

När det gäller enskilda som bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare ska platsen för de huvudsakliga intressena anses vara den berörda personens huvudsakliga verksamhetsställe, om inte annat visas. Den presumtionen gäller endast om den berörda personens huvudsakliga verksamhetsställe inte har flyttats till en annan medlemsstat inom en tremånadersperiod före ansökan om att ett insolvensförfarande ska inledas.

För varje annan person ska platsen för de huvudsakliga intressena anses vara dennes hemvist, om inte annat visas. Den presumtionen gäller endast om hemvisten inte har flyttats till en annan medlemsstat inom en sexmånadersperiod före ansökan om att ett insolvensförfarande ska inledas.”

Utgångspunkten är alltså att en fysisk person, som inte är näringsidkare ska anses ha sina huvudsakliga intressen där han har sitt hemvist om inte annat visas.  

Insolvensförordningen inleds med skälen för de efterföljande artiklarna. I skäl nr 5 i vilket det anges att ”För att den inre marknaden ska fungera väl är det nödvändigt att undvika att parterna motiveras att överföra tillgångar från en medlemsstat till en annan eller att välja jurisdiktion för att få en förmånligare rättslig ställning till skada för borgenärskollektivet (forum shopping).” Förordningen bör innehålla ett antal garantier för att förhindra att forum shopping används i bedrägligt syfte eller missbrukas (skäl nr 29). Vid bedömningen av huruvida platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen är fastställbar för tredje man, bör man ta särskild hänsyn till borgenärerna och deras uppfattning om var en gäldenär förvaltar sina intressen (skäl nr 28). Det bör därför vara möjligt att bryta presumtionen att hemvisten är platsen för de huvudsakliga intressena. När det gäller en enskild person som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fri yrkesutövare, bör det till exempel vara möjligt att bryta denna presumtion, om huvuddelen av gäldenärens tillgångar finns utanför den medlemsstat i vilken denne har sin hemvist (skäl nr 30).  

EU-domstolen har tidigare prövat hur presumtionsregeln om huvudsakliga intressen kan brytas när det gäller ett bolag (Interedil, C-396/09). I domen anges att när platsen för ett gäldenärsbolags huvudsakliga intressen ska bestämmas ges den ort där huvudkontoret är beläget en särställning. För det fall huvudkontoret inte är beläget på samma ort som bolagets säte, kan det inte anses tillräckligt för att bryta denna presumtion att bolaget har tillgångar i en annan medlemsstat än där sätet är beläget och har slutit avtal där om finansiellt utnyttjande av dessa tillgångar. Undantag kan gälla om det framgår – på ett sätt som är fastställbart för tredje man – av en samlad bedömning av alla relevanta omständigheter att bolaget faktiskt leds och kontrolleras och dess intressen förvaltas från en ort i en annan medlemsstat.

EU-DOMSTOLENS AVGÖRANDE

EU-domstolen påpekade inledningsvis att den hänskjutande domstolen hade ställt sin enda fråga för att få klarhet i om artikel 3.1 fjärde stycket i förordningen ska tolkas så, att presumtionen - för att fastställa internationell behörighet att inleda ett insolvensförfarande, enligt vilken platsen där en enskild icke företagande persons huvudsakliga intressen ska anses vara dennes hemvist, bryts redan av den omständigheten att personens enda fasta egendom är belägen utanför hemvistmedlemsstaten p. 14.

EU-domstolen ansåg att den för det första måste precisera innebörden och räckvidden av begreppet ”platsen där de huvudsakliga intressena finns” i den mening som avses i förordningen (p. 16).

EU-domstolen erinrade vidare att eftersom artikel 3.1 i förordningen inte innehåller någon hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar, ska de begrepp som förekommer i förordningen ges en självständig och enhetlig tolkning. Vad närmare bestämt gäller begreppet ”platsen där de huvudsakliga intressena finns” är det ett begrepp som är specifikt för förordningen och därför har en autonom innebörd och ska tolkas enhetligt och oberoende av nationell lagstiftning.

För det andra hänvisade EU-domstolen, med avseende på begreppet ”platsen där de huvudsakliga intressena finns” till skäl 13 i förordningen. Här preciseras att ”platsen där de huvudsakliga intressena finns bör motsvara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen och därför är fastställbar för tredje man”. Domstolen drog av detta slutsatsen att det framgår av den definitionen att platsen där de huvudsakliga intressena finns ska bestämmas utifrån kriterier som är både objektiva och fastställbara för tredje man. Denna objektivitet och fastställbarhet för tredje man är nödvändiga för att garantera rättssäkerheten och förutsebarheten vid fastställandet av vilken domstol som är behörig att inleda ett huvudinsolvensförfarande (p.19). Platsen för en gäldenärs huvudsakliga intressen ska enligt domen fastställas genom en helhetsbedömning av samtliga objektiva kriterier som kan kontrolleras av tredje man, i synnerhet av borgenärerna, och som kan avgöra var gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen (p. 22).

EU-domstolen framhöll för det tredje att det av själva lydelsen i artikel 3.1 första stycket i förordningen följde att dessa överväganden gäller utan åtskillnad för alla gäldenärer, oavsett om det rör sig om bolag, juridiska personer eller fysiska personer. Detta allmänna anknytningskriterium för att fastställa den internationella behörigheten att inleda ett insolvensförfarande samt det synsätt som grundar sig på objektiva kriterier som kan kontrolleras av tredje man för att tillämpa detta kriterium gäller således i än högre grad för enskilda som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare (p.23).

I målet hade EU-domstolen att precisera räckvidden av presumtionen i artikel 3.1 fjärde stycket i förordningen. Det följer av själva lydelsen i denna bestämmelse, jämförd med artikel 3.1 första stycket i förordningen, att en enskild som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fri yrkesutövare presumeras, om inte annat visas, vanligtvis förvaltar sina intressen på den plats där denne har sin hemvist. Detta eftersom denna plats med stor sannolikhet motsvarar platsen för personens huvudsakliga ekonomiska intressen. Av detta följer att så länge denna presumtion inte har kullkastats är domstolarna i hemvistmedlemsstaten internationellt behöriga att inleda ett insolvensförfarande mot nämnda fysiska person (p. 25). Men denna presumtion gäller enligt EU-domstolen dock endast om inte motsatsen bevisas. Skäl 30 i förordningen preciserar att det bör vara möjligt att bryta presumtionen, till exempel om huvuddelen av gäldenärens tillgångar finns utanför dennes hemvistmedlemsstat (p. 26). Även om platsen för gäldenärens tillgångar utgör ett av de objektiva kriterier som tredje man kan kontrollera och som ska beaktas vid fastställandet av den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen, kan presumtionen enligt domen bara brytas efter en helhetsbedömning av samtliga dessa kriterier. Av detta följer att den omständigheten att den fasta egendom som tillhör en enskild som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fri yrkesutövare befinner sig utanför dennes hemvistmedlemsstat inte i sig är tillräcklig för att presumtionen ska brytas (p. 28). I detta fall har klagandena inför domstolen i Portugal dessutom gjort gällande att Portugal inte bara är den medlemsstat där deras enda fasta egendom är belägen, utan även den medlemsstat där de transaktioner genomfördes och de avtal ingicks som ledde till att de blev insolventa (p.29). EU-domstolen skrev vidare att även om orsaken till insolvensen inte i sig är en relevant omständighet vid fastställandet av platsen för de huvudsakliga intressena för en enskild, ankommer det inte desto mindre på den hänskjutande domstolen att beakta samtliga omständigheter som är objektiva och fastställbara för tredje man och som rör personens förmögenhetssituation och ekonomiska situation. I ett sådant fall som det aktuella kan personens förmögenhetssituation och ekonomiska situation hänföras till den plats där denne förvaltar sina ekonomiska intressen och uppbär och förbrukar större delen av sina inkomster eller där större delen av dennes tillgångar finns (p. 30).

Mot den bakgrunden besvarade EU-domstolen tolkningsfrågan på följande sätt. Artikel 3.1 första och fjärde styckena i insolvensförordningen ska tolkas så, att presumtionen där för att fastställa internationell behörighet att inleda ett insolvensförfarande, enligt vilken platsen där en enskild som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fri yrkesutövare har sina huvudsakliga intressen ska anses vara dennes hemvist, inte bryts redan av den omständigheten att personens enda fasta egendom är belägen utanför hemvistmedlemsstaten (p. 31).

SLUTSATSER

Inledningsvis några omständigheter som inte framgår av domen och som möjligen kunde ha påverkat EU-domstolen om de hade framförts.

Var makarna medborgare i Portugal eller i Förenade Konungariket? Hade de bedrivit näringsverksamhet och i så fall i vilken omfattning i Portugal? Varför ansökte de om insolvens i Portugal och inte i Förenade Konungariket?

Anledningen till att de ansökte om insolvens i Portugal och inte i sitt nuvarande hemland torde knappast ha varit att de ville undgå sina borgenärer. England och Wales har en insolvenslagstiftning som är jämfört med många andra stater gäldenärsvänlig. En fysisk person som försätts i konkurs i England och Wales har stora möjligheter att gå skuldfri ur konkursen (discharge). Detta i motsats till exempelvis Sverige där skulderna kvarstår tills de preskriberas eller saneras bort enligt någon av de två skuldsaneringslagarna. Uppgifterna i domen tyder närmast på att makarna ville att skulder de ådragit sig i Portugal skulle avvecklas av en portugisisk konkursförvaltare (eller motsvarande) och enligt portugisisk lagstiftning.

Till följd av EU-domstolens avgörande ska ett insolvensförfarande handläggas av en förvaltare i Förenade Konungariket, i enlighet med lagstiftningen där och på engelska. Om det är så som makarna uppgett finns i vart fall flertalet borgenärer i Portugal. Dessa torde inte vara betjänta av att insolvensen handläggs på detta sätt. Till detta kommer att den brittiska förvaltaren i vissa frågor är tvungen att tillämpa portugisisk rätt. Detta gäller inte minst frågor som rör fastigheten i Portugal (se artikel 11 i förordningen). Även i andra frågor kan den portugisiska lagstiftningen vara tillämplig, exempelvis om panträttsliga frågor uppkommer (se artikel 8 i förordningen). Så för de som ska handlägga eller berörs av konkursen, konkursdomstolen, konkursförvaltaren, gäldenärerna och borgenärerna kan EU-domstolens avgörande medföra praktiska olägenheter.

En fundering är om en annan formulering i den hänskjutande domstolens fråga hade medfört en annan utgång. EU-domstolen påpekade redan i inledningen att den hänskjutande domstolen hade ställt sin enda fråga för att få klarhet i om presumtionen bryts redan av den omständigheten att personens enda fasta egendom är belägen utanför hemvistmedlemsstaten. Senare i domen påpekas att även om orsaken till insolvensen inte i sig är en relevant omständighet vid fastställandet av platsen för de huvudsakliga intressena för en enskild, ankommer det inte desto mindre på den hänskjutande domstolen att beakta samtliga omständigheter som är objektiva och fastställbara för tredje man och som rör personens förmögenhetssituation och ekonomiska situation. Dessa formuleringar kan möjligen uppfattas som en inlindat kritik mot domstolen i Portugal för att denna ”snävat in” problemställningen.

Men nu har vi att rätta oss efter detta avgörande. Det är, trots de praktiska olägenheterna den konkreta domen fört med sig, lätt att förstå och tillämpa. En fysisk person som inte bedriver näringsverksamhet i form av enskild firma eller motsvarande liknande och kommer på obestånd ska i princip alltid anses ha sina huvudsakliga intressen där han har sitt hemvist. Detta innebär att ett insolvensförfarande, vare sig det är fråga om konkurs eller skuldsanering (eller motsvarande förfaranden i andra stater) ska handläggas av konkursförvaltare, domstolar och myndigheter i sin hemviststat. Att personen någon gång kan ha tillgångar, kanske en fritidsfastighet eller andelslägenhet i en annan medlemsstat, ska inte innebära att insolvensförfarandet ska handläggas i den stat där tillgången finns. EU-domstolens avgörande är mycket tydligt. Avgörandet motverkar även förekomsten av forum shopping, ett mycket viktigt syfte med insolvensförordningen.

Av Nils-Bertil Morgell, f.d. verksjurist och rättslig expert vid Skatteverkets huvudkontor.
Ursprungligen publicerad i JP EUnet och JP Juridiskt bibliotek.

Publicerad 28 okt 2020